Ibland funderar jag på hur lång tid det kommer att ta innan man bara har ett ställe att kalla hemma. Jag har fortfarande inte övergett att kalla barndomshemmet i Ljusdal för hemma, trots att jag flyttade hemifrån som 16 åring. Hela Ljusdal med omnejd känns som hemma, där känner jag till de flesta man möter på i affären, jag har åkt de flesta vägar, därifrån har jag minnen sen jag var liten.

 

Jag har lätt att anpassa mig och trivs i de flesta miljöer, i alla de rum, lägenheter och hus jag bott i sen jag valde att flytta 22 mil norrut som 16 åring har jag hittills haft lätt att lära mig att trivas i. Däremot har jag alltid sagt att jag "ska åka hem" när resan bär mot härliga Hälsingland, samtidigt som jag känner mig hemma där jag befinner mig till vardags.

 

Någon gång i framtiden hoppas jag ha en egen liten gård, med stort rött timmerhus och ett eget stall med mina hästar. Då tror jag att jag kommer kunna nöja mig med att kalla ett ställe för "hemma".